Då var man hemma igen efter en 5 dagar på resande fot. Firande min morbrors 50årsdag i Frankrike. Jag, min syster, och våra kusiner. 

 Vi hade en stor lägenhet på 7:e våningen mitt i Nice, vilket var perfekt. Med gångavstång till det mesta & annars bra kommunikation med spårvagn. En dag tog vi tåget till Italien & gick på enb stor marknad som låg vid havet & så åt vi super god italiensk pizza. Och en anna dag tog vi tåget till monaco, vilken vacker & lyxig stad. Båtar som var värre än lyxvillor här i sverige... 

De andra dagarna spenderade vi i Nice, som var en väldigt fin stad, åker ni dit så besök gamla stan. Hela staden kryllade av mysiga resturanger och cafeer. Lördagkvällen upptäckte jag, Karin & Elin nattlivet i Nice & måste ju säga att det var mer drag & mer klass på krogen där än hemma i gävle!  

När ens känslor lyser igenom fast man försöker gömma dom bakom en fasad, man flyr vardagen genom att göra sig så upptagen man kan....

 

Jag saknar mig själv, jag vill vara glad, slippa ha den där brännande känslan inombords. Som att det finns en bomb som när som helst kan explodera & bryta ut i tårar. Låtarna från begravningen spelas om & om på radion hela tiden, & varje gång måste man bita sig själv i tungan för att samla sig & ta några djupa andetag. Men det värsta av allt är när man pratar med någon som inte vet om hur läget ligger till & man av någon anledning kommer in på min mamma & man måste förklara att ens mamma är död.... Den känslan går inte ens att beskriva, det går en kall dusch genom kroppen & när man ser lidandet i den andras ögon & den ber så hemskt mkt om ursäkt... Varför be om ursäkt, de kan inte ha någon aning om hur en annas liv är. Jag hatar att se människor tycka synd om mig, antagligen för att jag vet att det är synd om mig... Jag hatar att höra människor säga ordet mamma till sin mamma & jag hatar att se en lycklig mormor som håller sitt barnbarn, för att jag vet att min mamma hade blivit den bästa mormorn i världen & för att jag vet att hon verkligen ville bli mormor/farmor & skämma bort sina barnbarn... Jag vill att hon ska få uppleva allt som hon ville uppleva...

Jag har börjat tänka så, att jag gör saker som vissa inte kan bara för att jag kan. tex min far har alltid älskat att vara ute och springa, men för en tid tillbaka fick han problem med sitt knä och kommer aldrig mer kunna ge sig ut på en joggingrunda... bara därför har jag börjat spring, bara för att jag kan! Tänk så många som verkligen vill kunna springa men som inte kan, ni kanske inte förstår min poäng men försökte iaf förklara.

 

Livet är bara så fruktansvärt orättvist & jag blir så less på att det inte finns någon rättvisa här i livet... Det bara rullar på i sin tackt & man kan varken stoppa, backa eller hoppa fram. Man får bara acceptera att vara i nuet & göra det bästa av sin egen situation. Jag försöker att fokucera på det jag har kvar ist för det jag har förlorat de senaste månaderna... Men det är inte alltid lätt, det är lättare att slå över tankarna på det som är obehagligt av någon konstig anledning.

 

Under de senaste månaderna har jag förlorat min egen mamma, mitt barndomshem, några av våra djur har fått gjort mamma sällskap på andra sidan & väldigt många har fått nya hem.... Att så många hemska saker händer under en & samma period i ens liv är inte lätt att ta tag i & ta sig igenom... Jag kan tänka ibland att jag undrar hur allt det här kunde hända mig & mina syskon under loppet av 3 månader... från att ha allt till att hela livet är ett helt annat. Men det är bara att acceptera & försöka vända tankarna åt det positiva alltså till det som jag faktiskt har kvar. Jag har 2 fantastiska syskon kvar vid min sida, en pappa som ställer upp för mig, underbara vänner att luta mig mot, en trygg släkt & mina fyra lyckapiller till djur.

 

Jag saknar glädje i mitt liv, jag saknar att slippa bära denna tygnd av saknar som du lämnat efter dig, jag saknar den Hanna som jag var när DU fanns vid min sida mamma...

Jag vill hitta tillbaka till mig själv.....