Jag har kommit på mig själv att jag inte klarar av att vara ensam, eller ja jag klarar av det, men jag kan inte ta det lugnt. Så jag hittar på saker hela tiden för att hålla mig sysselsatt så att jag inte hamnar i det läget att jag sitter & tänker tillbaka på massa gamla minnen. Jag klarar helt enkelt inte av att inte göra någonting alls.

Jag har märkt det mer & mer nu när jag jobbar lite mindre, när jag ligger på 4-5 dagar i veckan ist för 6-7 dagar i veckan. Att jag inte klarar av den har stillsamheten, jag klarar inte att göra inget alls. Jag måste ta itur med mina problem och lära mig att handskas med mina tankar, jag kan inte fly från dem resten av mitt liv jag måste kunna hålla dom i balans & ta det lugnt. Samtidigt måste jag sluta vara rädd för mina tankar & jag måste låta mig själv att vara ledsen, jag kan inte längre vara rädd för att vara ledsen, måste sluta vara rädd för att känna smärtan när tårarna rinner ner för kinden & jag blir påmind om dig, alla dina vackra sidor, alla skratt vi haft tillsammans & hur jag känner saknaden efter din otroliga trygghet. Du kände sån trygghet till livet & dig själv att du förde över det till din omgivning, var man runt dig kändes allt tryggt, att allt lixom skulle lösa sig, det spelade ingen roll för vi hade varandra.

 

Jag saknar att känna din värme mamma, jag saknar att hålla din hand & jag saknar att höra sig säga att jag klarar av allt jag vill göra, saknar dina värmande peppande ord. Men framför allt saknar jag ditt underbara leende & dina gnistrande ögon, du hade sån livslust, sån glädje för varje dag du hade i livet.

 

Vi har upplevt så himla mkt tillsammans, vi har gjort så otroligt mkt saker, vissa hinner inte göra hälften av det vi gjorde på en hel livstid. DU hann göra så mkt i ditt liv, för att bara leva i 53år så hann du med otroligt mkt. Jag tror eller jag tillochmed vågar säga att jag vet att du upplevde allt med oss för att du ville visa oss världen, du ville att vi skulle få göra roliga saker & du ville uppleva det med oss. Du ville att vi skulle ha massa roliga saker som vi kan berätta för våra barn, kunna berätta vad vi gjorde tsm med våran mamma. Sen tror jag att du levde i nuet, att ville du göra något som gjorde du det direkt, eftersom du inte viste hur lång tid du hade kvar i livet. Du viste att din tid var mkt kortare än du själv ville, men det viste ingen annan.

 

På ett sätt är jag så evigt dig tacksam att du höll det inom dig, att vi inte fick veta att din tid i livet skulle bli kort, för om vi hade vetat det hade inte dina sista år i livet varit som dom blev. Då hade det kännts som att jag hade fått gått å väntat tills jag skulle förlora dig, nu hade jag hela tiden ett hopp om att du skulle bli frisk & leva med mig flera år till.

 

Tack snälla mamma för allt du gjort för mig & tack för att du alltid trott på mig & stöttat mig i allt jag vill göra, du har gett mig en starkt grund att stå på, även fast den för tillfället är väldigt svajig så vet jag att i grund & botten så har jag den där starka mittpunkten som du har byggt upp åt mig.

 

 

 

Det finns två personer på den här jorden som jag skulle göra allt för & det är min syster & min bror. Med tanke på vår upptväxt, så står vi varandra väldigt nära. Vi har lixom haft varandra att luta oss mot jämt. Skilda föräldrar & mkt tid tilsammans, vi har klarat av allt tack vare varandra.  Vi har tagit hand om varandra samtidigt som vi har tagit hand om vår mamma. Vi har lärt oss att ta ansvar & att värdesätta saker på ett så starkt sätt att ibland vet vi inte hur vi ska hantera vår vilja att vara tillags. Vi har sätt att livet kan få en tvär vändning, men även att vi är starka nog att ta oss igenom det så länge som vi har varandra. Tillsammans klarar vi allt & ingen kan säga till oss att vi är ensamma för vi är alltid tre, det är vi tre mot världen. Ensam är man svag, som tre är man starkare än någonsin.

 

 

 

Alla funderar alltid kring hur jag orkar, hur jag kan gå vidare, hur jag kan leva som jag gjorde innan.. Jag hatar dessa frågor. För jag har inge svar på dessa & jag anser varken att jag orkar, eller att jag har gått vidare & definitivs inte att jag lever som jag gjorde innan.

Jag orkar för att jag måste orka, inte för att jag egentligen orkar. men jag skulle inte må varken bättre eller sämre om jag la mig ner & gav upp.
Jag kan inte påstå att jag har gått vidare, bara att jag försöker leva med min saknad av mamma. För på något vis måste jag lära mig att leva med saknad, om jag vill leva vidare & det vill jag ju faktiskt göra. Jag har så himla mycket att leva för, jag har mina syskon, min pappa, min övriga släkt, mina djur & mina underbara vänner. Så jag har många anledningar att inte ge upp.
Och det sista, hur det känns att leva det liv som man hade innan igen fast hon inte finns här. Det är en väldigt märklig fråga för inget i mitt liv är som den en gång var. Jag har inte min mamma kvar, mitt barndomshem finns inte längre kvar, alla djuren som tillhörde familjen är utspridda i nya hem. vissa av dom kommer jag nog aldrig träffa igen. Hela mitt liv är nytt för mig & jag håller fortfarande på att lära mig leva med det, det dycker upp nya saker jag måste lära mig ta tag i varje dag & jag växer varje dag till en starkare person. Men inget är som det en gång var---

 

 

 

 

ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka