Jag brukar fundera på att saker kan förändras så himla fort, hela tillvaron kan vändas upp & ner på några få sekunder. Det är då man innser vad man har & hur tacksam man ska vara för att man har det, att man måste bli bättre på att visa sin tacksamhet utått & inte ta allt förgivet.

 

Det kan vara en väckarklocka för vissa, ett hårt slag i magen för andra, för mig var det nog en salig blandning av allt på samma gång. Som om man skakas om & förstår hur verkligt saker & ting faktiskt är, att det inte går att blunda för det & låtsas om som att det inte existerar. Det måste ske en förändring, jag måste låta känslorna komma fram inte trycka ner dem längre & längre ner. Jag känner knappt igen mig själv längre, jag förändras på insidan, en mörk sida som jag inte viste fanns hos mig. Beror det på att jag bara håller allt inom mig eller att det är för mkt på samma gång... Jag vill faktiskt inte veta svaret jag vill komma ur det innan jag vet vart jag är påväg. Jag måste bara komma på hur jag skall göra det, vilket som är MITT sätt att reda ut mig själv.

 

När man inte kan sätta ordet på känslan i kroppen men den finns där jämt, när man är glad, ledsen, trött, upprörd, arg. Den försvinner inte, det är som en tyngd som hänger över en varje vaken minut. Det här är mitt liv, jag har inte valt det, men jag har lärt mig att leva med det. Men är det meningen att det ska styra mitt liv, är jag en hemsk person om jag tänker på mig själv i första person ibland. Är jag tvungen att känna skulld för saker som jag vill göra, gör det mig till en egoistisk person. För det är jag inte, vill jag inte vara & kommer aldirg att bli. Man vill göra allt rätt från början men finns det verkligen något rätt i den här situationen, jag tror att man måste testa sig fram för att hitta det som känns RÄTT. Det kan nog ingen annan hjälpa till med eller säga vad som bör göras. Det kan nog bara personen som lever i situationen själv avgöra själb, fel väg måste få tas innan rätt väg hittas...