Ligger här i soffan ikv igen, gnager på ett äpple bara för att fördriva tiden. För jag vill inte sova ikv, jag vill inte att det ska bli fredag den 28:e Januari 2013. Imorgon klockan 11:00 börjar min älskade mammas begravning, känns så overkligt & hemskt. Men jag vet att begravningen kommer bli väldigt vacker, fin & så ljus som en begravning kan vara. Vi har valt att göra den inte så där typiskt mörk som en begravning kan vara, känns bättre så.

 

Det kommer bli en jobbig dag imorgon, många tårar kommer rinna ner för min kind & kroppen kommer nog att kännas både tom & fylld av känslor på samma gång. Jag vet faktiskt inte hur jag kommer att reagera under begravningen det är helt omöjligt att förutspå, men alla människor reagerar ju olika & alla sätt är rätt på sitt vis. 

Morgondagen känns inte BARA hemsk på något sätt känns det skönt att få ta ett sista fint farväl med alla som bryr sig om min mamma runt mig. Det blir ett vackert minne att minnas tillbaka till längre fram när man kan se på allt som hänt från ett annat perspektiv.

 

Men något annat som faktiskt kommer kännas skönt efter imorgon är att vi får en plats att gå till, vi kan gå till mammas grav & lämna en gåva, säga några ord eller bara sitta där bredvid för att finna ro...

 

 

Fredagen närmar sig, jag är rädd & vilsen i mina tankar... Begravningen har känts så långt bort hela tiden, eller så är det för att jag har skjutit den ifrån mig. Att gå på sin egen mammas begravning alldeles för tidigt känns bara SÅ fel, jag vet inte vad jag ska skriva för att beskriva känslan som infinner sig i min kropp just nu. Det är en blandning av alla känslor en människa kan känna, ja alla känslor som inte har en positiv betoning. Jag är rädd för min egen reaktion på fredag, jag kan inte känna hur jag kommer reagera, kommer jag bli helt stel & inte visa en min eller kommer jag bryta ihop fullständigt som jag gjorde på de sista farvälet på sjukhuset då du låg där kall på en bår med ljus runt dig. Då bar mina ben mig inte & jag fick nästan inte in någon luft i mina lungor, det kändes som om jag skulle kvävas i min egen sorg.

 

Fotot på dig som jag beställde för att rama in & ställa på din kista för att jag vill att alla ska minnas dig glad & lycklig inte som en tom kropp i en kista. Du ser så glad & full av liv ut på den bilden, den representerar både din glad/snälla sida, din passion för djur & din klinik som du älskade av hela ditt hjärta efterom de var med i tidningen när din klinik öppnades. Jag kommer alltid ha den bilden på min vägg, men innan den hängs upp på min vägg ska den få prya din kista på begravning & stå på bordet med ett ljus bredvid under minnesstunden så alla kan se ditt fina leende och bli varma av din kärlek till livet. För hur sjuk du än var så slutade du aldrig tro på livet & att det en dag kunde vända. Jag beundrar din styrka & ditt mod, jag ser upp till dig & du är min stora förebild de har du alltid varit & kommer föralltid att förbli. Jag önskar att jag hade 10% av din vilja & din beslutsamhet, jag vill ha samma styrka & målmedvetenhet.

 

Jag ligger här i soffan hemma i ditt hem & kollar på olika CSI program som vi brukade göra, vi satt alltid uppe för länge & tittade på sånna program & gissade vem som var mördaren & drack te till med honung i. De som fattas nu är ditt sällskap, dina skratt & ditt tjat att jag pratade för mkt. Det står inget te på bordet för de är tråkigt att dricka ensam samt att te inte smakar någonting längre för de påminner för mkt om dig så jag blir illamånde, honungen har torkat i bruken för att jag inte har kraft nog i mina armar  att skruva på locket ordentligt eller för att jag inte bryr mig om något i min omgivning. Mitt liv stannade den dagen du lämnade jorden & jag vet inte hur jag ska kunna starta det igen då allt som har med mig att göra påminner mig om dig & de får mig att frysa till is.

 

Jag har levt för dig & du har levt för mig, nu när ditt liv har slocknat kan jag inte hitta meningen med mitt...

 

Världen runt mig bara fortsätter som om inget har hänt, som om allt vore sig likt förutom att min mamma inte lever längre... Jag har så svårt att göra saker som jag själv tycker är roligt, för det känns fel att göra saker som är roliga nu. Jag har svårt att skratta för att det känns fel, jag känner ångest när jag känner lite glädje, får jag vara glad nu ?!

 

De är så mkt känslor & så mkt ångest som far runt i mina kropp just nu, jag känner mig otillräcklig på många sätt... Jag försöker vara stark, jag vill vara stark men i grunden är jag inte stark, i grunden är jag bara en vilsen & traskig människa...

 

Jag hade allt jag kunde önska mig, när folk funderade över vad jag saknade så fanns det inget... Jag hade min underbara familj, mina djur, mina vardag & mina vänner. Jag har det mesta kvar, men det känns som det inte spelar någon roll när min familj inte längre är komplett. Jag har ingen mamma längre, nästan alla mina djur placeras ut till olika hem & några har/kommer få somna in. Inget kommer bli som det var & jag kommer sakna min FAMILJ så otroligt mkt....

 

Vi får bygga upp något nytt, det kommer ta tid & det kommer vara tufft, vi kommer aldrig glömma eller sluta sakna men vi kommer gå vidare & se dina ljusa minnen. Du kommer för evigt finnas inom oss då en del av mig är du, vi delar samma blod.

Det är mkt som händer hela tiden just nu... Varje dag har nya måsten & nya saker att ta tag i.. Imorgon är det möte med prästen inför begravningen, bestämma hur den ska vara, i vilken ordning allt skall komma, vilka psalmer som skall användas & vilken musik som ska spelas.... Fy imorgon kommer verkligen begravningen kännas verklig, har på något sätt skjutit den ifrån mig, jag vill inte planera min egen mammas begravning redan, jag ville inte planera den när jag är 21år & mamma var 53år. Det är för tidigt....

Jag hade så mkt som jag ville uppleva tillsammans med dig, jag ville växa upp med dig... Det är så mkt som du missar, du får aldrig se mina syskons student eller fira deras 18årsdag, du får aldrig se hur vi bygger upp våra vuxna liv, du får ALDRIG bli mormor något som jag vet att du verkligen ville uppleva & jag vet att du hade varit en underbar mormor. Jag tycker synd om dina barnbarn som aldrig får träffa dig, jag tycker synd om alla människor som inte fick lära känna dig & uppleva den värme som du delade med dig utav.

 

Men du finns i både mig, Elin & Rickard, du lever vidare i oss.... Jag ska aldrig glöma dig & jag ska aldrig göra dig besviken, du är en del av mig, som min egen skyddsängel. Det gåt inte att beskriva med ord hur mkt jag saknar dig & hur ont det gör inom mig när jag vet att jag aldrig mer kan krypa upp i din famn när jag är ledsen, aldrig mer skratta så tårarna rinner tsm med dig, aldrig mer få bråka med dig, aldrig mer kommer det stå att mamma ringer på mobilen & aldrig mer kan jag säga att jag älskar dig & få ett svar tillbaka.....

Så många frågetecken, så många frågor, så många måsten & så få svar... Jag har verkligen kastats in i något som jag inte har full koll över, allt med boupptäckningar, räkningar, försäkringar, fullmakter, beslut, lagen & så mkt mer. Alla människor säger olika saker & det den ena säger, råder den andra en att undvika... Jag blir helt yr i huvudet...

jag har egentligen ingen ork att ta tag i alla dessa saker, ska jag vara ärlig har jag ingen ork alls, jag är helt slut som människa, de ända jag känner för är att ligga i sängen... men jag vet att det inte hjälper mig, så jag sätter ena foten framför den andra & försöker ta mig framåt i allt de här.. Jag ska bita ihop & när benen inte bär då ska jag be mina vänner att stöjda mig... Jag vill kunna le igen & känna glädje, jag vill inte vara så här tom & ha så här ont i hjärtat föralltid...

Det är svårt att sätta sig in i tanken att jag har misst min mamma, jag kan inte acceptera att detta faktiskt har hänt... Att din långa kamp är slut & att du nu får vila ut. 15år av kamp mot cancer, 15år av ren vilja att finnas vid vår sida, jag känner ingen människa med sådan vilja som du & jag känner ingen mamma som värdesätter sina barn så högt som du. Du fanns alltid vid vår sida, stöttade oss & visade vad som var rätt. Att växa upp med dig var en otrolig trygghet, du fick en att känna sig säker, en känsla som många barn får växa upp utan. Hela ditt liv kretsade kring oss & sen finns det mammor som bokstavligen skiter i sina barn & dem händer inget ont.... Världen är så fruktansvärt orättvis... En mer kärleksfull mamma finns inte!

Och ända sedan du lämnade mig har min trygghetskänsla försvunnit.. jag känner mig osäker & rädd. jag vet inte hur jag ska tackla mig själv & hela situationen, jag känner mig för första gången i mitt liv otrygg, jag känner mig rädd & framför allt vilsen. Jag behöver dig mamma, jag är inte redo att stå på egna ben riktigt än, jag är inte redo att bli så vuxen, jag är faktiskt bara 21år.... Jag behöver dig som visar mig vägen.

 

Men jag ska ta tag i mig själv & växa som person, jag ska ta mig & mina syskon igenom det här, vi skall kunna lee igen & vara glada, vi ska skratta & uppleva saker tsm, vi ska ta världen med storm. Du ska få sitta där uppe & titta ner på oss & se att vi njuter av livet igen & vi ska göra så du får något roligt att titta ner på & att du får känna dig stolt.

 

Du var inte rädd för att dö, de har du sagt. Men din stora fasa var att se oss ledsna, du var livrädd för att se dina barn gråta, du ville alltid att vi skulle vara glada. Du kämpade så länge, du trodde på att det skulle gå att lösa, de fick dig att klara av att kämpa vidare... Men nu får du vila & du slipper ha ont.... Din kamp mot cancern är slut men du gav den en riktig fight...


Min kära lilla mor <3