Det är så många minnen, så många lyckliga samt hemska... Det var i de här huset din sista dag var, det var i denna hall som ambulansen hämtade dig, det var det här hemmet du aldrig fick komma tillbaka till... Utan dig här är det inget hem utan ett kallt skal som plågar en. Det är när jag sätter min fot här som jag bara gråter, det är då livet känns meningslöst & det är då jag känner för att ge upp...

Jag vill inte härifrån för att glöma, utan jag vill härifrån för att gå vidare. Jag kommer aldrig glöma, du finns inom mig, du är med mig jämt i mina tankar & du är alltid den första som dyker upp i mitt huvud om jag vill berätta något som hänt. Du kommer alltid att vara min nummer ett, även om du inte längre går här på jorden så tror jag att du hör mina tankar så jag brukar berätta saker för dig på de sättet. För jag tror du finns med mig, det måste jag tro för att orka, även om du inte är synlig så vet jag att du finns där....



Lång dag idag, först engelska lektion inne i stan, sen ut till bergby för att packa & rensa, för att sedan åka tillbaka till stan & förbereda sig för ett stängningspass på jobbet, hemma igen tolv/halv ett ikväll. En likadan dag väntar mig imorgon.... Livet är bra underbart alltså....

Nu har jag bestämt mig, jag kommer att behålla två av våra katter, Nox en blågrå långhårig kille & RuPert en vit långhårig kille med odd-eye(ett blått & ett grönt öga). Jag har velat fram & tillbaka om hur jag ska göra, om det kommer att fungera & om jag kommer bli låst när jag har dem. Men jag har bestämt mig för att ta dom med mig hem till min lägenhet, dom är innekatter nu så det blir inget problem att ha dom inne.

 

Folk ska alltid vara med & lägga sig i vad andra skall göra, dom tycker att jag bor för liter. Visst jag bor i en etta, men min etta är inte på 19kvm utan den är faktiskt på 42kvm, så dom kommer inte bo i en skrubb. Visst det blir mindre men inte så litet att dom inte kan röra sig. Sen har jag fått höra att jag skulle bli låst, att jag inte skulle kunna göra något om jag tog dom, men så himla svårt är det inte att hitta kattvakt, plus att jag heldre har mina små pojkar & kansken inte kan åka iväg på allt jag vill.

Har iallafall bestämt mig för att ta med mig dom & det känns så himla rätt.

Vissa dagar är lättare än andra, vissa dagar känns det rätt så bra (så bra som det kan) medans andra dagar vill man bara gräva ner sig, sluta existera, göra ett slut på lidandet & bara lämna jorden precis som du har gjort. Men det är dessa dagar som får en att fortsätta, för om jag lämnar livet på jorden så ger jag bara över den otroliga saknaden jag känner efter min mamma, till någon annan som kommer sakna mig på samma sätt som jag saknar henne. & det är även dessa dagar man får ge sig själv en käftsmäll & tala om för sig själv att om jag ger upp mitt liv, så är alla dessa år av kämpande från din sida helt i onödan, då hade du lika gärna kunnat lagt dig ner & avslutat livet direkt.

 

Idag är en sån dag som allt påminner mig om dig, det är som att det nästan är uppgjort. Jag vet inte hur många djurägare som hade dig som sin veterinär jag har träffat på, hur många gånger Let Her Go har spelats på radion, till och med på min engelska lektion blev jag påminnd om dig då en text i boken handlar om Skye Terriers hur stora är oddsen för det....

 

Jag vill bara känna en lätt känsla i kroppen, känna mig glad rakt igenom, är det en för stor önskan?!
Men mitt hjärta gör så otroligt ont, det gör så ont att jag vill skrika men det kommer inget ljud, det finns inget som lättar på min sorg. Den är så tung & så djup, jag har för 2,5 månad sedan förlorat en stor del av mig själv, just den dagen tappade jag bort mig själv, när du somnade in i mina armar försvan en stor del av mig själv som jag inte hittar tillbaka till. Jag känner mig osäkrare än någonsin & vet inte längre vem jag är, vem är Hanna?

Jag går bara runt här på gatorna men i sinnet är jag på en annan plats, i mitt huvud snurrar hela tiden om & om igen dina sista timmar i livet, samtidigt som jag hör din röst & ditt skratt eka i mitt huvud. Jag har hela tiden nära till tårar & det behövs inte mkt för att jag ska bryta ut i gråt. Jag vill inte vara den här personen som människor tycker synd om, hon den där tjejen som förlorade sin mamma i cancer när hon var 21år. Jag kommer alltid att vara den tjejen nu & jag hatar att visa mig ute i bergby, för jag ser lidandet i folks ansikte när de stöter på mig & jag ser hur dom tänker, men ingen av dom vågar komma fram till mig & säga några ord, utan det ända jag får dras med är människors lidande blickar. Jag ser heldre att människor kommer fram än att följa mig med blicken & om jag råkar kolla dit så slår de bort blicken & låsas som inget. Det är så himla jobbigt, det knyter sig i magen & så fort man kommer hem börjar tårarna rinna igen.

Det ända jag önskar är att få vara en helt VANLIG 21årig tjej som har hela livet framför sig & har sin familj runt omkring sig, men så kommer det aldrig att bli, det är bara att inse & accepter.....

Vårat lilla charmtroll Kiwi har flyttat hem till mammas bästa vän i ockelbo, Kristina. Jag har faktiskt hunnit med att hälsa på honom & det såg ut som att han trivdes väldigt bra & hade kommit bra överens med hennes två pudlar. Han har börjat gå ut & dom bor på landet så han har stora åkrar runt huset där han förmodligen kommer att jaga alla möss, så deras lugna tid är slut.

 

Så skönt att han oxå har kommit till en person som är vän till familjen så att man kommer att träffa honom med jämna mellanrum.

 

Våran lilla Ziva har flyttat nu, hem till våran morbror & hans familj. Vilket känns väldigt bra då vi kommer att träffa henne med jämna mellanrum. Vad jag har hört så går allt väldigt bra & hon verkar trivas super, även deras hundar verkar glada åt sin nya kamrat.