Vissa dagar är lättare än andra, vissa dagar känns det rätt så bra (så bra som det kan) medans andra dagar vill man bara gräva ner sig, sluta existera, göra ett slut på lidandet & bara lämna jorden precis som du har gjort. Men det är dessa dagar som får en att fortsätta, för om jag lämnar livet på jorden så ger jag bara över den otroliga saknaden jag känner efter min mamma, till någon annan som kommer sakna mig på samma sätt som jag saknar henne. & det är även dessa dagar man får ge sig själv en käftsmäll & tala om för sig själv att om jag ger upp mitt liv, så är alla dessa år av kämpande från din sida helt i onödan, då hade du lika gärna kunnat lagt dig ner & avslutat livet direkt.

 

Idag är en sån dag som allt påminner mig om dig, det är som att det nästan är uppgjort. Jag vet inte hur många djurägare som hade dig som sin veterinär jag har träffat på, hur många gånger Let Her Go har spelats på radion, till och med på min engelska lektion blev jag påminnd om dig då en text i boken handlar om Skye Terriers hur stora är oddsen för det....

 

Jag vill bara känna en lätt känsla i kroppen, känna mig glad rakt igenom, är det en för stor önskan?!
Men mitt hjärta gör så otroligt ont, det gör så ont att jag vill skrika men det kommer inget ljud, det finns inget som lättar på min sorg. Den är så tung & så djup, jag har för 2,5 månad sedan förlorat en stor del av mig själv, just den dagen tappade jag bort mig själv, när du somnade in i mina armar försvan en stor del av mig själv som jag inte hittar tillbaka till. Jag känner mig osäkrare än någonsin & vet inte längre vem jag är, vem är Hanna?

Jag går bara runt här på gatorna men i sinnet är jag på en annan plats, i mitt huvud snurrar hela tiden om & om igen dina sista timmar i livet, samtidigt som jag hör din röst & ditt skratt eka i mitt huvud. Jag har hela tiden nära till tårar & det behövs inte mkt för att jag ska bryta ut i gråt. Jag vill inte vara den här personen som människor tycker synd om, hon den där tjejen som förlorade sin mamma i cancer när hon var 21år. Jag kommer alltid att vara den tjejen nu & jag hatar att visa mig ute i bergby, för jag ser lidandet i folks ansikte när de stöter på mig & jag ser hur dom tänker, men ingen av dom vågar komma fram till mig & säga några ord, utan det ända jag får dras med är människors lidande blickar. Jag ser heldre att människor kommer fram än att följa mig med blicken & om jag råkar kolla dit så slår de bort blicken & låsas som inget. Det är så himla jobbigt, det knyter sig i magen & så fort man kommer hem börjar tårarna rinna igen.

Det ända jag önskar är att få vara en helt VANLIG 21årig tjej som har hela livet framför sig & har sin familj runt omkring sig, men så kommer det aldrig att bli, det är bara att inse & accepter.....