Alla funderar alltid kring hur jag orkar, hur jag kan gå vidare, hur jag kan leva som jag gjorde innan.. Jag hatar dessa frågor. För jag har inge svar på dessa & jag anser varken att jag orkar, eller att jag har gått vidare & definitivs inte att jag lever som jag gjorde innan.

Jag orkar för att jag måste orka, inte för att jag egentligen orkar. men jag skulle inte må varken bättre eller sämre om jag la mig ner & gav upp.
Jag kan inte påstå att jag har gått vidare, bara att jag försöker leva med min saknad av mamma. För på något vis måste jag lära mig att leva med saknad, om jag vill leva vidare & det vill jag ju faktiskt göra. Jag har så himla mycket att leva för, jag har mina syskon, min pappa, min övriga släkt, mina djur & mina underbara vänner. Så jag har många anledningar att inte ge upp.
Och det sista, hur det känns att leva det liv som man hade innan igen fast hon inte finns här. Det är en väldigt märklig fråga för inget i mitt liv är som den en gång var. Jag har inte min mamma kvar, mitt barndomshem finns inte längre kvar, alla djuren som tillhörde familjen är utspridda i nya hem. vissa av dom kommer jag nog aldrig träffa igen. Hela mitt liv är nytt för mig & jag håller fortfarande på att lära mig leva med det, det dycker upp nya saker jag måste lära mig ta tag i varje dag & jag växer varje dag till en starkare person. Men inget är som det en gång var---

 

 

 

 

ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka

 

Vist lever jag, jag skrattar, jag gör roliga saker, jag är glad, men hela tiden har jag en tyngd inom mig, något som är jobbigt att bära & det är saknaden efter dig mamma. Den bär jag med mig vart jag än går, vart jag än befinner mig eller hur glad jag än är, så finns den där & jag saknar verkligen dig.

 

För när jag är glad så vill jag berätta det för dig men det kan jag inte & samma sak är det när jag är ledsen då vill jag sitta i ditt knä å gråta men det kan jag heller inte... Det spelar ingen roll på vilket humör jag är på, du finns ändå i mina tankar. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva ett liv utan dig vid min sida mamma, men på något konstigt sätt så lever jag ju faktiskt fortfarande... Dock med en stor saknad av dig, men jag lever & jag tänker fortsätta göra det. Jag vill inte lägga mig ner & ge upp, du gav aldrig upp. Om du hade lagt dig ner & struntat i livet när du blev sjuk hade vi inte haft våra underbara 21 år tillsammans som vi faktiskt fick.

 

Du levde ditt liv för oss, för mig, Elin & Rickard... De vill jag att alla ska veta, att vi hade världens bästa mamma & hon bevisade verkligen för världen att man aldrig ska ge upp & hon visade hur mkt en mor SKA älska sina barn. Hon fanns där för oss jämt, ställde upp & ville att vi skulle se världen. Hon ville helt enkelt vårat bästa jämt, hon levde inte för sig själv utan hon levde för OSS.

 

 

Nu är det vi som lever för varnadra, vi ska föra din livsfilosofi vidare mamma, nu är det vi som LEVER för dig

Då var man hemma igen efter en 5 dagar på resande fot. Firande min morbrors 50årsdag i Frankrike. Jag, min syster, och våra kusiner. 

 Vi hade en stor lägenhet på 7:e våningen mitt i Nice, vilket var perfekt. Med gångavstång till det mesta & annars bra kommunikation med spårvagn. En dag tog vi tåget till Italien & gick på enb stor marknad som låg vid havet & så åt vi super god italiensk pizza. Och en anna dag tog vi tåget till monaco, vilken vacker & lyxig stad. Båtar som var värre än lyxvillor här i sverige... 

De andra dagarna spenderade vi i Nice, som var en väldigt fin stad, åker ni dit så besök gamla stan. Hela staden kryllade av mysiga resturanger och cafeer. Lördagkvällen upptäckte jag, Karin & Elin nattlivet i Nice & måste ju säga att det var mer drag & mer klass på krogen där än hemma i gävle!  

När ens känslor lyser igenom fast man försöker gömma dom bakom en fasad, man flyr vardagen genom att göra sig så upptagen man kan....

 

Jag saknar mig själv, jag vill vara glad, slippa ha den där brännande känslan inombords. Som att det finns en bomb som när som helst kan explodera & bryta ut i tårar. Låtarna från begravningen spelas om & om på radion hela tiden, & varje gång måste man bita sig själv i tungan för att samla sig & ta några djupa andetag. Men det värsta av allt är när man pratar med någon som inte vet om hur läget ligger till & man av någon anledning kommer in på min mamma & man måste förklara att ens mamma är död.... Den känslan går inte ens att beskriva, det går en kall dusch genom kroppen & när man ser lidandet i den andras ögon & den ber så hemskt mkt om ursäkt... Varför be om ursäkt, de kan inte ha någon aning om hur en annas liv är. Jag hatar att se människor tycka synd om mig, antagligen för att jag vet att det är synd om mig... Jag hatar att höra människor säga ordet mamma till sin mamma & jag hatar att se en lycklig mormor som håller sitt barnbarn, för att jag vet att min mamma hade blivit den bästa mormorn i världen & för att jag vet att hon verkligen ville bli mormor/farmor & skämma bort sina barnbarn... Jag vill att hon ska få uppleva allt som hon ville uppleva...

Jag har börjat tänka så, att jag gör saker som vissa inte kan bara för att jag kan. tex min far har alltid älskat att vara ute och springa, men för en tid tillbaka fick han problem med sitt knä och kommer aldrig mer kunna ge sig ut på en joggingrunda... bara därför har jag börjat spring, bara för att jag kan! Tänk så många som verkligen vill kunna springa men som inte kan, ni kanske inte förstår min poäng men försökte iaf förklara.

 

Livet är bara så fruktansvärt orättvist & jag blir så less på att det inte finns någon rättvisa här i livet... Det bara rullar på i sin tackt & man kan varken stoppa, backa eller hoppa fram. Man får bara acceptera att vara i nuet & göra det bästa av sin egen situation. Jag försöker att fokucera på det jag har kvar ist för det jag har förlorat de senaste månaderna... Men det är inte alltid lätt, det är lättare att slå över tankarna på det som är obehagligt av någon konstig anledning.

 

Under de senaste månaderna har jag förlorat min egen mamma, mitt barndomshem, några av våra djur har fått gjort mamma sällskap på andra sidan & väldigt många har fått nya hem.... Att så många hemska saker händer under en & samma period i ens liv är inte lätt att ta tag i & ta sig igenom... Jag kan tänka ibland att jag undrar hur allt det här kunde hända mig & mina syskon under loppet av 3 månader... från att ha allt till att hela livet är ett helt annat. Men det är bara att acceptera & försöka vända tankarna åt det positiva alltså till det som jag faktiskt har kvar. Jag har 2 fantastiska syskon kvar vid min sida, en pappa som ställer upp för mig, underbara vänner att luta mig mot, en trygg släkt & mina fyra lyckapiller till djur.

 

Jag saknar glädje i mitt liv, jag saknar att slippa bära denna tygnd av saknar som du lämnat efter dig, jag saknar den Hanna som jag var när DU fanns vid min sida mamma...

Jag vill hitta tillbaka till mig själv.....
 

Mycket som har hänt den senaste veckan, vi har flyttat ur huset helt så nu är det tomt & redo att en ny familj ska få det som sitt hem. Jag har flyttat hem till mig igen efter att ha bott ute i bergby under dessa jobbiga månader & mina syskon har flyttat in hos pappa här i Gävle. Stor omställning men det ska nog bli bra i slutänden.

Nu har nästan alla djuren flyttat hem till sina nya hem, har bara Freja (en whippet) kvar hos mig, men hon ska flytta i slutet av månaden ner till kungsör, hem till en vän till mamma. Navid flyttade förra veckan hem till Familjen Sundqvist, känns så otroligt skönt att han kommer att bo hos vänner till oss, hade aldrig klarat av att skiljas helt från honom. Han är min lilla ögonsten som vi plockade med oss från en stor bondgård i skåne, när mamma & jag var där i augusti förra året. Men jag har ingen möjlihet att ha honom hemma hos mig, jag bor ju som sagt i en lägenhet mitt på stan & han måste få gå ut & jaga råttor typ. Ibland måste man prioritera deras bästa framör vad man vill själv.

Men med mig i lägenheten har jag Nox & RuPert, två kattpojkar som inte är speciellt intresserade av att gå ut så dom passar perfekt som innekatter. Liv bor hos mig för tillfället också men det är bara nu tills slutet av veckan sen ska även hon få vandra över till den andra sidan & få träffa mamma, jag är avundsjuk. Liv har nämligen en lungsjukdom som det inte går att göra något åt & hon svarar inte be medicinen så det finns ingen annan utväg, man har börjat märka nu att hennes lungor inte fungerar som de ska.

Tayra bor för tillfället hos mormor, nu medans Freja bor hos mig, men sen ska jag testa att ta in henne till stan. Är inte hundra på att det kommer att fungera, då hon fortfarande inte har återhämtat sig från sin skada & ska vara stillsam & att lämna henne ensam hemma utan att ha körtslut på henne helt brukar inte fungera allt för bra. Men man kan ju hoppas att den lilla damen har växt på sig lite sedan sist vi hade dom problemen. Man kan ju hoppas att Sue har en lugnande effekt på henne. För Sue är det inge strul allt med att lämna ensam, gud vad man uppskattar det när man haft en hund som inte är 100% på att vara ensam hemma. Eller Sue är så himla enkel på alla plan om man jämför med Tayra. Tayra är en liten tyran men det jag älskar/hatar med henne. Jag bara hoppas på att hennes ben ska bli helt bra nu snart så hon kan få börja leva igen, det har ju varit såhär sedan september förra året...


Nä nog om allt tjat om djur.. Jag har iallafall en lättare känsla i kroppen nu när allt med huset är slut & att jag kan bo i min längenhet & börja om på nytt. Nu blickar jag framåt för att få ett liv igen.

Maan glömmer aldrig, men livet måste gå vidare & man lär sig att leva med sorgen.

Nu börjar det närma sig, på söndag ska vi vara ute helt ur huset i bergby, har packat, städat, rensat & slängt tonvis med saker känns det som. Men nu börjar man äntligen se att det börjar minska & att det inte är så mkt kvar att göra. Tur att jag har så snälla människor runt mig som hjälper mig med allt med flytten. Igår kom Mia efter jobbet & hjälpte mig att köra MASSA skräp till tipen & sen kom även mormor & min morbror ner med släpkärra så vi även fick iväg de stora sakerna. Så himla skönt att det börjar närma sig sitt slut nu, men det tar sin tid att flytta ut ur ett hus man bott i sedan 1999. så sjukt med saker man samlar på sig. Hädanefter ska jag göra en ordentlig rensning varje år så man inte samlar på sig så mkt skit !

 

Annars då vad har dagen bjudit på, det har faktiskt varit en helt ok dag, våren har kommit till Gävle, hoppas det är för att stanna bara. Satt på balkongen i solen ett tag tsm med murran. Sen bestämde vi oss för att käka lunch på George, var så sugna på kycklingsallad. Satt & pratade skit som vanligt, hoppas ingen bekant till offren var i närheten ;)

Sen kom samtalet in på resor, & jag som trodde jag skulle på ut en piss lön nu i mars, blev glatt överraskad att jag har så mkt kvar efter att ha betalat alla räkningar. Så är sjukt sugen på att ta en sista minuten en vecka & bara komma bort, vila upp sig, SOLA & dricka goda drinkar. Skulle vara den optimala avslutingen på allt jobbigt som varit nu, för på söndag är vi ju klara med radhuset & det skulle vara så underbart att åka & komma hem å starta upp helt på nytt !

Livet börjar kännas lite lättare, beror det på att våren sakta men säkert börjar närma sig, jag ser ett slut på den här vintern. Ett tag trodde jag att det skulle vara vinter hela året... Kroppen fylls av energi av solen & man hör hur det droppar vatten från taken. På sommaren är allt så mkt lättare, jag vet inte varför det bara är så, för mig iallafall. En hela helg i sommarstugan skulle inte sitta fel nu alltså.

Satt & kollade igenom massa semester bilder, från utlandsresor. Blev så sjukt taggad på att resa, så jag skulle kunna dra en sista minuten imorgon undefär. Men man måste kanske vara lite realistisk oxå, synd nog, Tur att det bara är 1 ½ månad kvar tills jag åker på en lång weekend till Franka Rivieran. WONDERFUL!

 

Hemma i bergby idag för första gången på en vecka, inte träffat hundarna under den veckan heller, sjukt va dom får mig varm i hjärtat. Det är svårt att beskriva hur mkt dom betyder för mig, dom får mig hel. Dom är en så stor del av mitt liv, så det är lixom konstigt att vara utan dem. Längtar nu så extremt mkt till snön har smält och agilityhindren på klubben kommer ut igen.

Nej nu ska jag lämna datorn & bege mig ut i skoterspåren men hundarna & njuta lite av solen, innan jag ska förtsätta städa här i huset, för jag hoppas att vi är ute härifrån innan den här veckan är slut, det skulle vara så underbart skönt att komma härifrån nu & börja få ordning i lägenheten & starta om sitt liv på nytt. Lixom gå vidare, fast inte glöma. Jag vill bara få in en vardag i mitt liv igen, lixom rutiner. nu åker man bara mellan lägenheten & huset ute i bergby hela tiden.

 

Det är så många minnen, så många lyckliga samt hemska... Det var i de här huset din sista dag var, det var i denna hall som ambulansen hämtade dig, det var det här hemmet du aldrig fick komma tillbaka till... Utan dig här är det inget hem utan ett kallt skal som plågar en. Det är när jag sätter min fot här som jag bara gråter, det är då livet känns meningslöst & det är då jag känner för att ge upp...

Jag vill inte härifrån för att glöma, utan jag vill härifrån för att gå vidare. Jag kommer aldrig glöma, du finns inom mig, du är med mig jämt i mina tankar & du är alltid den första som dyker upp i mitt huvud om jag vill berätta något som hänt. Du kommer alltid att vara min nummer ett, även om du inte längre går här på jorden så tror jag att du hör mina tankar så jag brukar berätta saker för dig på de sättet. För jag tror du finns med mig, det måste jag tro för att orka, även om du inte är synlig så vet jag att du finns där....



Lång dag idag, först engelska lektion inne i stan, sen ut till bergby för att packa & rensa, för att sedan åka tillbaka till stan & förbereda sig för ett stängningspass på jobbet, hemma igen tolv/halv ett ikväll. En likadan dag väntar mig imorgon.... Livet är bra underbart alltså....

Nu har jag bestämt mig, jag kommer att behålla två av våra katter, Nox en blågrå långhårig kille & RuPert en vit långhårig kille med odd-eye(ett blått & ett grönt öga). Jag har velat fram & tillbaka om hur jag ska göra, om det kommer att fungera & om jag kommer bli låst när jag har dem. Men jag har bestämt mig för att ta dom med mig hem till min lägenhet, dom är innekatter nu så det blir inget problem att ha dom inne.

 

Folk ska alltid vara med & lägga sig i vad andra skall göra, dom tycker att jag bor för liter. Visst jag bor i en etta, men min etta är inte på 19kvm utan den är faktiskt på 42kvm, så dom kommer inte bo i en skrubb. Visst det blir mindre men inte så litet att dom inte kan röra sig. Sen har jag fått höra att jag skulle bli låst, att jag inte skulle kunna göra något om jag tog dom, men så himla svårt är det inte att hitta kattvakt, plus att jag heldre har mina små pojkar & kansken inte kan åka iväg på allt jag vill.

Har iallafall bestämt mig för att ta med mig dom & det känns så himla rätt.

Vissa dagar är lättare än andra, vissa dagar känns det rätt så bra (så bra som det kan) medans andra dagar vill man bara gräva ner sig, sluta existera, göra ett slut på lidandet & bara lämna jorden precis som du har gjort. Men det är dessa dagar som får en att fortsätta, för om jag lämnar livet på jorden så ger jag bara över den otroliga saknaden jag känner efter min mamma, till någon annan som kommer sakna mig på samma sätt som jag saknar henne. & det är även dessa dagar man får ge sig själv en käftsmäll & tala om för sig själv att om jag ger upp mitt liv, så är alla dessa år av kämpande från din sida helt i onödan, då hade du lika gärna kunnat lagt dig ner & avslutat livet direkt.

 

Idag är en sån dag som allt påminner mig om dig, det är som att det nästan är uppgjort. Jag vet inte hur många djurägare som hade dig som sin veterinär jag har träffat på, hur många gånger Let Her Go har spelats på radion, till och med på min engelska lektion blev jag påminnd om dig då en text i boken handlar om Skye Terriers hur stora är oddsen för det....

 

Jag vill bara känna en lätt känsla i kroppen, känna mig glad rakt igenom, är det en för stor önskan?!
Men mitt hjärta gör så otroligt ont, det gör så ont att jag vill skrika men det kommer inget ljud, det finns inget som lättar på min sorg. Den är så tung & så djup, jag har för 2,5 månad sedan förlorat en stor del av mig själv, just den dagen tappade jag bort mig själv, när du somnade in i mina armar försvan en stor del av mig själv som jag inte hittar tillbaka till. Jag känner mig osäkrare än någonsin & vet inte längre vem jag är, vem är Hanna?

Jag går bara runt här på gatorna men i sinnet är jag på en annan plats, i mitt huvud snurrar hela tiden om & om igen dina sista timmar i livet, samtidigt som jag hör din röst & ditt skratt eka i mitt huvud. Jag har hela tiden nära till tårar & det behövs inte mkt för att jag ska bryta ut i gråt. Jag vill inte vara den här personen som människor tycker synd om, hon den där tjejen som förlorade sin mamma i cancer när hon var 21år. Jag kommer alltid att vara den tjejen nu & jag hatar att visa mig ute i bergby, för jag ser lidandet i folks ansikte när de stöter på mig & jag ser hur dom tänker, men ingen av dom vågar komma fram till mig & säga några ord, utan det ända jag får dras med är människors lidande blickar. Jag ser heldre att människor kommer fram än att följa mig med blicken & om jag råkar kolla dit så slår de bort blicken & låsas som inget. Det är så himla jobbigt, det knyter sig i magen & så fort man kommer hem börjar tårarna rinna igen.

Det ända jag önskar är att få vara en helt VANLIG 21årig tjej som har hela livet framför sig & har sin familj runt omkring sig, men så kommer det aldrig att bli, det är bara att inse & accepter.....

Vårat lilla charmtroll Kiwi har flyttat hem till mammas bästa vän i ockelbo, Kristina. Jag har faktiskt hunnit med att hälsa på honom & det såg ut som att han trivdes väldigt bra & hade kommit bra överens med hennes två pudlar. Han har börjat gå ut & dom bor på landet så han har stora åkrar runt huset där han förmodligen kommer att jaga alla möss, så deras lugna tid är slut.

 

Så skönt att han oxå har kommit till en person som är vän till familjen så att man kommer att träffa honom med jämna mellanrum.