Everytime

Sitter är i min ensamhet, medans mamma å elin far runt som dårar i huset veet e fan va dom håller på med, men något mkt viktigt verkar de som, hör de på stegen de är väldigt bestämda. Och då å då, kommer de ett hanna, kan du kolla de elr göra de.  Ja livet har ju förändrats nu sen mamma vart sjuk, man måste tänka och göra saker man inte ens la märke till förr, sånt som mamma gjorde utan att säga något. Sånt som NORMALA mammor klarar själva utan hjälp. T.ex som att bära upp dammsugaren för trappen, bära in sin handväska ur bilen, kunna handla själv utan att någon måst evara med å bära påsarna till bilen om de blir tungt, dammsuga nästan överhuvetaget, bädda en säng, springa. Allt de och mkt mer är saker som min mamma inte klarar av elr måste ha hjälp med, sånt dom gör att livet i allmänhet blir så mkt konstigare och man får en känns av att man lever i en slags overklig värd där allt bara är konstigt och fel. Vad mamma än ska göra blir hon påminnd av sjukdomen, och känner en smärta, ibland starkare elr mindre, men den finns där i stort sätt varje gång hon anstränger kroppen lite. De gör att mitt liv min vardag blir så mkt mer annorlunda. Bara de att höra mamma ropa ute från bilen att hon måste ha hjälp med att bära in väskan skär i hjärtat och gör så att man får tårar i ögonen, tårarna ligger där bakom ögonen och trycker, men de hålls tillbaka hela tiden, vill inte visa min mamma att jag inte mår bra av de hela utan jag visar bara henne en sida av den glada och spraliga Hanna och låsas som om att hjälpa henne med allt är helt naturligt. Men innerst inne önskar jag bara att allt var som vanligt igen som de var för exakt ett år sen, när vi hade ett normalt liv ! Ett sånt liv som man vill ha. Men som jag aldrig mer kommer att få tillbaka, eftersom mamma aldrig kommer att bli helt frisk från sin cancer. JAG HATAR VERKLIGEN DEN JÄVLA SJUKDOMEN! Skulle göra vad som helst för att den försvann. Och om de nu inte skulle räcka med att min mamma är sjuk så har nu även min älskade farfar blivit jätte sjuk i cancer, sällan min otur, kommer en hemskhet rullar de bara in fler när de ändå är igång, de räcker ju självklart inte med en grej, de gör de ju aldrig. Fattar inte hur allt jämt ska vara så jävla fel för mig. Att två som står mig nära ska vara sjuka i en obotlig sjukdom kan man ha mer maximal otur....

KOMMENTARER


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: