Fredagen närmar sig, jag är rädd & vilsen i mina tankar... Begravningen har känts så långt bort hela tiden, eller så är det för att jag har skjutit den ifrån mig. Att gå på sin egen mammas begravning alldeles för tidigt känns bara SÅ fel, jag vet inte vad jag ska skriva för att beskriva känslan som infinner sig i min kropp just nu. Det är en blandning av alla känslor en människa kan känna, ja alla känslor som inte har en positiv betoning. Jag är rädd för min egen reaktion på fredag, jag kan inte känna hur jag kommer reagera, kommer jag bli helt stel & inte visa en min eller kommer jag bryta ihop fullständigt som jag gjorde på de sista farvälet på sjukhuset då du låg där kall på en bår med ljus runt dig. Då bar mina ben mig inte & jag fick nästan inte in någon luft i mina lungor, det kändes som om jag skulle kvävas i min egen sorg.

 

Fotot på dig som jag beställde för att rama in & ställa på din kista för att jag vill att alla ska minnas dig glad & lycklig inte som en tom kropp i en kista. Du ser så glad & full av liv ut på den bilden, den representerar både din glad/snälla sida, din passion för djur & din klinik som du älskade av hela ditt hjärta efterom de var med i tidningen när din klinik öppnades. Jag kommer alltid ha den bilden på min vägg, men innan den hängs upp på min vägg ska den få prya din kista på begravning & stå på bordet med ett ljus bredvid under minnesstunden så alla kan se ditt fina leende och bli varma av din kärlek till livet. För hur sjuk du än var så slutade du aldrig tro på livet & att det en dag kunde vända. Jag beundrar din styrka & ditt mod, jag ser upp till dig & du är min stora förebild de har du alltid varit & kommer föralltid att förbli. Jag önskar att jag hade 10% av din vilja & din beslutsamhet, jag vill ha samma styrka & målmedvetenhet.

 

Jag ligger här i soffan hemma i ditt hem & kollar på olika CSI program som vi brukade göra, vi satt alltid uppe för länge & tittade på sånna program & gissade vem som var mördaren & drack te till med honung i. De som fattas nu är ditt sällskap, dina skratt & ditt tjat att jag pratade för mkt. Det står inget te på bordet för de är tråkigt att dricka ensam samt att te inte smakar någonting längre för de påminner för mkt om dig så jag blir illamånde, honungen har torkat i bruken för att jag inte har kraft nog i mina armar  att skruva på locket ordentligt eller för att jag inte bryr mig om något i min omgivning. Mitt liv stannade den dagen du lämnade jorden & jag vet inte hur jag ska kunna starta det igen då allt som har med mig att göra påminner mig om dig & de får mig att frysa till is.

 

Jag har levt för dig & du har levt för mig, nu när ditt liv har slocknat kan jag inte hitta meningen med mitt...