utkast till ett brev

Livet förändras, ingen dag är den andra lik, individer kommer & individer går... Man får vara glad över dem som man hinner bygga en relation med, vare sig det är människor eller ett djur. Alla är inte menade att stanna hos dig livet ut. Av alla blir man formad på något vis & alla gör olika intryck hos dig. Var glad för de du får & inte över de du förlorar, är du ledsen äver de förlorade missar du det kommande..

 
Alla funderar alltid kring hur jag orkar, hur jag kan gå vidare, hur jag kan leva som jag gjorde innan.. Jag hatar dessa frågor. För jag har inge svar på dessa & jag anser varken att jag orkar, eller att jag har gått vidare & definitivs inte att jag lever som jag gjorde innan.

Jag orkar för att jag måste orka, inte för att jag egentligen orkar. men jag skulle inte må varken bättre eller sämre om jag la mig ner & gav upp.
Jag kan inte påstå att jag har gått vidare, bara att jag försöker leva med min saknad av mamma. För på något vis måste jag lära mig att leva med saknad, om jag vill leva vidare & det vill jag ju faktiskt göra. Jag har så himla mycket att leva för, jag har mina syskon, min pappa, min övriga släkt, mina djur & mina underbara vänner. Så jag har många anledningar att inte ge upp.
Och det sista, hur det känns att leva det liv som man hade innan igen fast hon inte finns här. Det är en väldigt märklig fråga för inget i mitt liv är som den en gång var. Jag har inte min mamma kvar, mitt barndomshem finns inte längre kvar, alla djuren som tillhörde familjen är utspridda i nya hem. vissa av dom kommer jag nog aldrig träffa igen. Hela mitt liv är nytt för mig & jag håller fortfarande på att lära mig leva med det, det dycker upp nya saker jag måste lära mig ta tag i varje dag & jag växer varje dag till en starkare person. Men inget är som det en gång var---
 
 
 
 
ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka
 

KOMMENTARER


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: