Våran lilla Ziva har flyttat nu, hem till våran morbror & hans familj. Vilket känns väldigt bra då vi kommer att träffa henne med jämna mellanrum. Vad jag har hört så går allt väldigt bra & hon verkar trivas super, även deras hundar verkar glada åt sin nya kamrat.

Inatt drömde jag om dig, jag drömde att allt var som vanligt. Att vi satt i soffan & kollade på CSI som vi brukade, jag hörde din röst så tydligt, precis som att det var verkligt. Din röst ifrån drömmen går runt runt i mitt huvud, jag vill så gärna att drömen ska bli verklig... Det kändes så verkligt, det gjorde verkligen det. När jag vaknade kände jag mig lycklig, jag var glad, kroppen kändes lätt igen & jag hade ro i kroppen. Det varade bara i några sekunder efter att jag slagit upp ögonen, då blev jag påmind om verkligheten, den hemska verkligheten, jag ville bara somna om igen & träffa dig...

Jag lever i min värsta mardöm som jag inte kan vakna ur... Jag vill bara att det här ska vara en dröm & att jag ska vakna snart.. Ingen ska behöva känna den saknad som jag gör efter dig, du var min mamma, min förebil & min trygghet. Utan dig är allt så kallt & trist, visst jag skrattar, jag ler men innerst inne är jag trasig & ledsen. Jag försöker intala mig om att inget blir bättre om jag går runt & tycker synd om mig själv, men ibland kan jag inte låta bli att tycka att det är så jävla synd om mig & att jag har det värst av alla här på jorden....

 

Så mkt val & så mkt beslut som måste tas, jag blir yr, jag vill bara ha allt som jag en gång hade.... Nu till jul så frågade människor mig vad jag önskade mig & jag kom faktiskt inte på något som jag inte hade. Och nu har jag nästan inget av det kvar..... Alla mina älskade djur bara skingras åt olika håll, djur som jag har växt uppp med, familjemedlemmar har dom blivit & nu ska alla bara iväg ifrån mig & jag kan inte göra något för det är det ända  rätta... Jag har ingen möjlighet att behålla alla, det finns inte en chans.

Det känns som om alla ser det som en enkel grej att leta nya hem åt dom, att det är en självklarthet & att det inte är nå smärtsamt alls. Men de människor som känner den riktiga Hanna vet hur nära hjärtat jag håller mina djur, dom är en så stor del av mig & jag hoppas att folk stöttar mig i mina val som jag gör för alla & öven mina val över dem som jag kommer behålla. visst jag blir fast men det är inte så att jag blir låst för resten av mitt liv, jag får försöka få det att gå ihop, jag klarar helt enklet inte av att skiljas från alla. Dom står mig för varmt om hjärtat!

 

Två av katterna har nu flyttat, först var det Moody som flyttade till Mora & sen Kiwi som flyttade till Ockelbo. Båda pojkarna verkar har gjort sig hemmastadda i sina nya hus & de verkar komma bra överrens med sina nya ägare & familj.

Fick ett samtal i förra veckan från Mora & allt var bara bra, Moody hade anpassat sig super bra, han var nyfiken på allt som dom gjorde & hade varit ut en sväng. Dom var super nöjda med honom & han verkade vara lika nöjd över sin tillvara som dom var med honom.

 

Kiwi har ju som jag skrivit tidigare flyttat till ockelbo hem till mammas barndomskamrat Kristina, vi har haft nästan dagligkontakt sedan han flyttade & allt verkar gå kanon. Han busar med deras hundvalp & har hittat en favoritplats uppe på en byrå där han ligger & spanar över köket & ut genom fönstret. Han ska snart få testa på att gå ut han med.

 

Jag blir så glad när jag hör hur bra det går för mina små katter i sina nya hem, dom står en så varmt om hjärtat & man vill verkligen att dom ska få det bra. Dessa två pojkar har iallafall lyckats bra & kommit till två super fina hem, det känns så underbart skönt.

 

Men det finns fortfarande katter kvar som letar efter nya hem, några av dom kommer här:
Är ni intresserad eller känner någon som är intresserad, hör av er till [email protected]

TINDRA:
6år, steriliserad,avmaskad & IDmärkt.
Vill komma till ett hem där det inte bor någon katt sedan tidigare, har varit frisk & kry i sitt liv, är van med hundar/folk, är en van utekatt & måste komma till ett hem där hon kan gå ut.
Blir 1år nu i mars, steriliserad, IDmärkt, vaccinerad & avmaskad.
Väldigt social & trevlig honkatt, född på en bondgård i skåne. Van med hundar. Lite vana att vara ute

Idag är en sån dag då allt känns lite extra jobbigt & tufft, en sån dag då jag bara har lust att dra täcket över huvudet & ligga kvar i sängen hela dagen. Tårarna rinner ner för kinderna med en jämn ström & det svider i ögonen för att man har gråtit för länge. Det är dessa dagar man verkligen inser hur oerhört saknad du är, du fattas mig så fruktansvärt mkt mamma & jag är traskig utan dig. Det är dessa dagar man plågar sig själv lite extra genom att kolla på gamla bilder & lyssna på sorlig musik, men ibland måste bara alla tårar & känslor få komma ut.

 

Jag tänker på dig hela tiden, på allt vi gjort tillsammans, du har visat mig världen, du har släppat runt mig genom nästan hela sverige, från Lappland till Skåne. Du har lärt mig så otroligt mkt & visat mig ännu mer. Vi har rest, sätt andra länder, utforskat olika kulturer & tittat på kulturella ting i dessa länger. Det uppskattades inte så mkt från min sida just då, när jag tyckte stranden var mer lockande men så här efter är jag så otroligt tacksam att du var så envis, tack vara dig har jag sätt så mkt som många aldrig kommer se.

 

Jag satt för mig själv här hemma & började tänka på att jag aldrig mer kommer få höra din röst, jag kommer aldrig mer få höra ditt värmande skratt  eller känna dina värmande kramar. Jag kommer aldrig någonsin igen få krypa upp i din famn i soffan & bara luta mig mot dig, jag har ingen att ta hand om länge, det känns så otroligt tomt att inte ha någon att ta hand om, saker jag tyckte var jobbigt förr saknar jag så otroligt mkt nu. Jag saknar att ta hand om dig, att hjälpa dig med alla saker, jag saknar att laga mat till dig & höra dig säga att jag är din mästerkock. Jag saknar ditt tjat på mig när jag var slö & jag saknar hur du kunde skrika på mig när vi bråkade men mest av allt saknar jag att höra dig säga att du ÄLSKADE MIG, när jag inser att jag aldrig mer kommer höra dig säga de orden fryser jag till is & tårarna strömmar ner för kinderna & jag ser knappt vad jag skriver just nu för det är alldeles suddigt framför ögonen. När jag ser mig skriva aldrig mer, vill jag bara sudda ut det & intala mig själv att jag har fel, men jag kan inte lura mig själv, det är sanning. Jag kommer aldrig mer få höra din röst live, jag har en film på mobilen som jag brukar titta på varje dag bara för att få höra dig prata & höra dig skratta. Är så otroligt lycklig över att jag har denna film på telefonen där du både pratar & skrattar den är värd så himla mkt för mig. Lyssnar på den dagligen för att inte glömma bort hur din röst låter.

 

 

Första katten har flyttat nu också, det blev fina Moody som fick flytta till Mora. Känns bra eftersom man kanske kommer få träffa honom i framtiden då han har flyttat till mormors brors grannar. Hoppas att han har det bra, men det tvivlar jag inte alls på.

Moody på bilden :

 

Ligger här i soffan ikv igen, gnager på ett äpple bara för att fördriva tiden. För jag vill inte sova ikv, jag vill inte att det ska bli fredag den 28:e Januari 2013. Imorgon klockan 11:00 börjar min älskade mammas begravning, känns så overkligt & hemskt. Men jag vet att begravningen kommer bli väldigt vacker, fin & så ljus som en begravning kan vara. Vi har valt att göra den inte så där typiskt mörk som en begravning kan vara, känns bättre så.

 

Det kommer bli en jobbig dag imorgon, många tårar kommer rinna ner för min kind & kroppen kommer nog att kännas både tom & fylld av känslor på samma gång. Jag vet faktiskt inte hur jag kommer att reagera under begravningen det är helt omöjligt att förutspå, men alla människor reagerar ju olika & alla sätt är rätt på sitt vis. 

Morgondagen känns inte BARA hemsk på något sätt känns det skönt att få ta ett sista fint farväl med alla som bryr sig om min mamma runt mig. Det blir ett vackert minne att minnas tillbaka till längre fram när man kan se på allt som hänt från ett annat perspektiv.

 

Men något annat som faktiskt kommer kännas skönt efter imorgon är att vi får en plats att gå till, vi kan gå till mammas grav & lämna en gåva, säga några ord eller bara sitta där bredvid för att finna ro...

 

 

Fredagen närmar sig, jag är rädd & vilsen i mina tankar... Begravningen har känts så långt bort hela tiden, eller så är det för att jag har skjutit den ifrån mig. Att gå på sin egen mammas begravning alldeles för tidigt känns bara SÅ fel, jag vet inte vad jag ska skriva för att beskriva känslan som infinner sig i min kropp just nu. Det är en blandning av alla känslor en människa kan känna, ja alla känslor som inte har en positiv betoning. Jag är rädd för min egen reaktion på fredag, jag kan inte känna hur jag kommer reagera, kommer jag bli helt stel & inte visa en min eller kommer jag bryta ihop fullständigt som jag gjorde på de sista farvälet på sjukhuset då du låg där kall på en bår med ljus runt dig. Då bar mina ben mig inte & jag fick nästan inte in någon luft i mina lungor, det kändes som om jag skulle kvävas i min egen sorg.

 

Fotot på dig som jag beställde för att rama in & ställa på din kista för att jag vill att alla ska minnas dig glad & lycklig inte som en tom kropp i en kista. Du ser så glad & full av liv ut på den bilden, den representerar både din glad/snälla sida, din passion för djur & din klinik som du älskade av hela ditt hjärta efterom de var med i tidningen när din klinik öppnades. Jag kommer alltid ha den bilden på min vägg, men innan den hängs upp på min vägg ska den få prya din kista på begravning & stå på bordet med ett ljus bredvid under minnesstunden så alla kan se ditt fina leende och bli varma av din kärlek till livet. För hur sjuk du än var så slutade du aldrig tro på livet & att det en dag kunde vända. Jag beundrar din styrka & ditt mod, jag ser upp till dig & du är min stora förebild de har du alltid varit & kommer föralltid att förbli. Jag önskar att jag hade 10% av din vilja & din beslutsamhet, jag vill ha samma styrka & målmedvetenhet.

 

Jag ligger här i soffan hemma i ditt hem & kollar på olika CSI program som vi brukade göra, vi satt alltid uppe för länge & tittade på sånna program & gissade vem som var mördaren & drack te till med honung i. De som fattas nu är ditt sällskap, dina skratt & ditt tjat att jag pratade för mkt. Det står inget te på bordet för de är tråkigt att dricka ensam samt att te inte smakar någonting längre för de påminner för mkt om dig så jag blir illamånde, honungen har torkat i bruken för att jag inte har kraft nog i mina armar  att skruva på locket ordentligt eller för att jag inte bryr mig om något i min omgivning. Mitt liv stannade den dagen du lämnade jorden & jag vet inte hur jag ska kunna starta det igen då allt som har med mig att göra påminner mig om dig & de får mig att frysa till is.

 

Jag har levt för dig & du har levt för mig, nu när ditt liv har slocknat kan jag inte hitta meningen med mitt...

 

Världen runt mig bara fortsätter som om inget har hänt, som om allt vore sig likt förutom att min mamma inte lever längre... Jag har så svårt att göra saker som jag själv tycker är roligt, för det känns fel att göra saker som är roliga nu. Jag har svårt att skratta för att det känns fel, jag känner ångest när jag känner lite glädje, får jag vara glad nu ?!

 

De är så mkt känslor & så mkt ångest som far runt i mina kropp just nu, jag känner mig otillräcklig på många sätt... Jag försöker vara stark, jag vill vara stark men i grunden är jag inte stark, i grunden är jag bara en vilsen & traskig människa...

 

Jag hade allt jag kunde önska mig, när folk funderade över vad jag saknade så fanns det inget... Jag hade min underbara familj, mina djur, mina vardag & mina vänner. Jag har det mesta kvar, men det känns som det inte spelar någon roll när min familj inte längre är komplett. Jag har ingen mamma längre, nästan alla mina djur placeras ut till olika hem & några har/kommer få somna in. Inget kommer bli som det var & jag kommer sakna min FAMILJ så otroligt mkt....

 

Vi får bygga upp något nytt, det kommer ta tid & det kommer vara tufft, vi kommer aldrig glömma eller sluta sakna men vi kommer gå vidare & se dina ljusa minnen. Du kommer för evigt finnas inom oss då en del av mig är du, vi delar samma blod.

Det är mkt som händer hela tiden just nu... Varje dag har nya måsten & nya saker att ta tag i.. Imorgon är det möte med prästen inför begravningen, bestämma hur den ska vara, i vilken ordning allt skall komma, vilka psalmer som skall användas & vilken musik som ska spelas.... Fy imorgon kommer verkligen begravningen kännas verklig, har på något sätt skjutit den ifrån mig, jag vill inte planera min egen mammas begravning redan, jag ville inte planera den när jag är 21år & mamma var 53år. Det är för tidigt....

Jag hade så mkt som jag ville uppleva tillsammans med dig, jag ville växa upp med dig... Det är så mkt som du missar, du får aldrig se mina syskons student eller fira deras 18årsdag, du får aldrig se hur vi bygger upp våra vuxna liv, du får ALDRIG bli mormor något som jag vet att du verkligen ville uppleva & jag vet att du hade varit en underbar mormor. Jag tycker synd om dina barnbarn som aldrig får träffa dig, jag tycker synd om alla människor som inte fick lära känna dig & uppleva den värme som du delade med dig utav.

 

Men du finns i både mig, Elin & Rickard, du lever vidare i oss.... Jag ska aldrig glöma dig & jag ska aldrig göra dig besviken, du är en del av mig, som min egen skyddsängel. Det gåt inte att beskriva med ord hur mkt jag saknar dig & hur ont det gör inom mig när jag vet att jag aldrig mer kan krypa upp i din famn när jag är ledsen, aldrig mer skratta så tårarna rinner tsm med dig, aldrig mer få bråka med dig, aldrig mer kommer det stå att mamma ringer på mobilen & aldrig mer kan jag säga att jag älskar dig & få ett svar tillbaka.....

Så många frågetecken, så många frågor, så många måsten & så få svar... Jag har verkligen kastats in i något som jag inte har full koll över, allt med boupptäckningar, räkningar, försäkringar, fullmakter, beslut, lagen & så mkt mer. Alla människor säger olika saker & det den ena säger, råder den andra en att undvika... Jag blir helt yr i huvudet...

jag har egentligen ingen ork att ta tag i alla dessa saker, ska jag vara ärlig har jag ingen ork alls, jag är helt slut som människa, de ända jag känner för är att ligga i sängen... men jag vet att det inte hjälper mig, så jag sätter ena foten framför den andra & försöker ta mig framåt i allt de här.. Jag ska bita ihop & när benen inte bär då ska jag be mina vänner att stöjda mig... Jag vill kunna le igen & känna glädje, jag vill inte vara så här tom & ha så här ont i hjärtat föralltid...

Det är svårt att sätta sig in i tanken att jag har misst min mamma, jag kan inte acceptera att detta faktiskt har hänt... Att din långa kamp är slut & att du nu får vila ut. 15år av kamp mot cancer, 15år av ren vilja att finnas vid vår sida, jag känner ingen människa med sådan vilja som du & jag känner ingen mamma som värdesätter sina barn så högt som du. Du fanns alltid vid vår sida, stöttade oss & visade vad som var rätt. Att växa upp med dig var en otrolig trygghet, du fick en att känna sig säker, en känsla som många barn får växa upp utan. Hela ditt liv kretsade kring oss & sen finns det mammor som bokstavligen skiter i sina barn & dem händer inget ont.... Världen är så fruktansvärt orättvis... En mer kärleksfull mamma finns inte!

Och ända sedan du lämnade mig har min trygghetskänsla försvunnit.. jag känner mig osäker & rädd. jag vet inte hur jag ska tackla mig själv & hela situationen, jag känner mig för första gången i mitt liv otrygg, jag känner mig rädd & framför allt vilsen. Jag behöver dig mamma, jag är inte redo att stå på egna ben riktigt än, jag är inte redo att bli så vuxen, jag är faktiskt bara 21år.... Jag behöver dig som visar mig vägen.

 

Men jag ska ta tag i mig själv & växa som person, jag ska ta mig & mina syskon igenom det här, vi skall kunna lee igen & vara glada, vi ska skratta & uppleva saker tsm, vi ska ta världen med storm. Du ska få sitta där uppe & titta ner på oss & se att vi njuter av livet igen & vi ska göra så du får något roligt att titta ner på & att du får känna dig stolt.

 

Du var inte rädd för att dö, de har du sagt. Men din stora fasa var att se oss ledsna, du var livrädd för att se dina barn gråta, du ville alltid att vi skulle vara glada. Du kämpade så länge, du trodde på att det skulle gå att lösa, de fick dig att klara av att kämpa vidare... Men nu får du vila & du slipper ha ont.... Din kamp mot cancern är slut men du gav den en riktig fight...


Min kära lilla mor <3